Artros - flera faktorer minskar din smärta och ökar din aktivitetsförmåga

Orsaken till sjukdomsutvecklingen är fortfarande inte helt klarlagd och mycket forskning pågår för att förstå artrosens uppkomst och förlopp. Man vet dock att hård, ensidig belastning av leden, tidigare ledskada samt övervikt är riskfaktorer. Kön, ålder och ärftlighet påverkar även det utfallet av artros. Kvinnor och äldre personer löper större risk att drabbas än män och personer i yngre ålder.

Det som händer vid artrosutveckling är att leden, som vid normal funktion utgörs av ett effektivt självsmörjande system, råkar i obalans. En led består av bland annat broskbeklädda benytor, ledvätska som flödar i och ur brosket och runt i leden samt en ledkapsel som ligger runt leden och innesluter leden. Det några milimeter tjocka ledbrosket liknas vid en fiberarmerad vattenbindande gel som vid kompression (belastning) släpper vätska och vid dekompression (avlastat läge) suger vätska. På detta sätt får broskvävnaden sitt näringsutbyte, till skillnad från de flesta andra vävnader där syre- och näringstillförsel sker genom blodkärl. I det ytliga lagret av broskvävnaden är vattenmolekyler bundna vilket gör att vävnaden fungerar som en ballong som pressas samman, detta ger den stötdämpande effekten. I en normalt belastad och frisk led pågår en ständig process av nedbrytande och uppbyggande av broskvävnad, men i en led som drabbats av artros eller utsatts för för stor eller för lite belastning uppstår en obalans i denna process och broskets sammansättning förändras. Broskkvaliteten kan då försämras och förtunnas i en onormalt hög takt. Dess stötdämpande funktion avtar och ytan blir mindre glatt. Med tiden ökar nötningen på ledens mötande benytor, vilket efterhand medför en benpålagring och felställning i leden. Senare studier visar dock att artrosutvecklingen (mätt på röntgenbilder) kan stå stilla under flera år och att endast en bråkdel av patienter som diagnostiserats för artros slutligen opereras.

Vilka drabbas?

I studier på nordamerikaner och nordeuropeer har genom röntgen spår av artros i minst en ledgrupp, påvisats hos en tredjedel av befolkningen i åldersspannet 25–74 år. Det innebär dock inte att alla med spår av artros kommer utveckla besvär. Många kan ha till och med en måttlig form av artros utan att för den skull lida av påtaglig värk eller rörelseinskränkning. Man beräknar att uppemot 10% av befolkningen utvecklar artros. Både män och kvinnor i alla åldrar kan drabbas, även om förekomsten är vanligare hos kvinnor. Normalt följer besvärsdebuten stigande ålder, det vill säga att ju äldre man är desto större risk att drabbas. En viss ärftlighet för artrosutveckling föreligger. I kvinnliga tvillingstudier har påvisats ärftligt samband till knä- och höftartros (Paul Creamer, Marc C Hochberg; Seminar Osteoarthritis, Lancet 1997; 350:503.09). Sedan länge är även det ärftliga sambandet känt vad gäller Heberdens knutor (artrosform i fingrarna). Artros förekommer oftast i händer följt av fötter, knän och höfter.

Vilka löper ökad risk att drabbas?

Det finns vissa samband till yrkesgrupper med hårt monotont arbete med upprepat knäböjande, klättrande eller tunga lyft. Exempel på yrken där ökad risk för artros föreligger är brandmän, lantbrukare och varvsarbetare. Personer med kraftig övervikt löper också större risk liksom personer som inte håller kroppen i trim med t ex motion eller normal idrottsutövning. Elitidrott där stora skaderisker föreligger utgör däremot en tydligare riskgrupp. De som fått en skada på menisk och/eller korsband har i 50% av fallen utvecklat artros 15-20 år senare. Tyvärr syns ingen minskad risk att drabbas av artros hos dem som åtgärdat den skadade menisken eller korsbandet med kirurgisk åtgärd.

Leder som drabbas

Artros kan uppstå i kroppens samtliga leder men är vanligast i knä, höft, fot, tår, fingrar, tumme, handled och axelled.

Artros i fingerled

Artros i fingrarnas leder är den mest förekommande artrosformen och vanligast är det att tummens basled drabbas. I de övriga fingrarna är det framför allt fingrarnas ytterleder som drabbas vilket medför smärta, ömhet och minskad rörlighet. Periodvis kan inflammation följa. Fingrarna kan få felställda leder och knutor kan uppstå. När detta drabbar fingrarnas ytterleder kallas tillståndet för Heberdens knutor. Då felställning och knutor drabbar mellan-lederna kallas tillståndet för Bouchards knutor. Artros i fingerlederna drabbar mest kvinnor och det finns en ärftlig koppling till att utveckla sjukdomen. Efterhand som leden stelnar avtar styrkan i besvären. Behandling inriktas på att lindra besvären och förbättra funktionen. Det är även vanligt med artros i tumbasleden vilket kan vara handikappande för den drabbade då den viktiga greppförmågan blir påverkad.

Tumbasartros – artros i tummens grundled

Tumbasartros är en form av ledsvikt som främst drabbar kvinnor efter klimakteriet men även yngre kvinnor och män drabbas. Tumbasen är en av de vanligaste lederna som drabbas av artros och då tummen har en viktig funktion kan tillståndet leda till stora besvär. Besvären börjar oftast med smärta och stelhet eller svullnad kring leden. Besvären kommer och går i början men övergår ofta i mer konstanta smärtor. Tumbasartros behandlas i första hand för att man skall slippa eller minska smärtan. Tidig behandling kan bestå av friktionsmassage av ledkapseln eller utprovning av stödskena för att avlasta och skydda leden kombinerat med läkemedel.

Artros i stortåleden

Uppkomst av artros i stortåns grundled, Hallux Rigidus, kan oftast inte förklaras av någon enskild händelse men skador och belastning i leden anses öka risken för uppkomst. Artrosutvecklingen sker gradvis och gör sig påmind genom att det gör ont när man går. Stortån kan bli stel och svullen. Man kan få god hjälp mot besvären av rätt sko och sula som avlastar och kan hålla stortån i mer fixerat läge där den inte behöver böjas. Kortisoninjektioner kan ges i den smärtande leden och ibland är operation ett alternativ. Operation vid hallux rigidus sker som dagkirurgiskt ingrepp där patienten går hem samma dag. Det är ovanligt att Hallux Rigidus manifesterar sig samtidigt med Hallux Valgus.

Knäartros – artros i knät

Med stigande ålder är det naturligt att nybildningen av ledbrosk gradvis försämras. Vid knäartros inträder en sjuklig förändring i denna process och nedbrytningen av brosket påskyndas. Dess normalt glatta yta som gjort att benändarna mjukt kunnat glida mot varandra blir nu alltmer ojämn och trasig. När ledens benytor mer oskyddat möter varandra gör det ont, ibland redan vid vanlig gång. Smärtan kan kännas från olika håll runt knät och ibland svullnar knät. Inflammation kan periodvis uppstå i leden.
Basal behandling vid knäartros är träning. Genom att träna benmusklerna och motionera kan smärtan minska. Är man överviktig hjälper det att gå ner i vikt. Det finns också mediciner att lindra smärtan, varav en del ges via injektion i leden. Vid svår och långvarig artros kan inoperation av konstgjord knäledsprotes bli aktuell. I dag görs över 10 000 sådana operationer årligen.

Höftartros – artros i höften

Vid höftartros, liksom vid andra artrosformer, påverkas alla delar i leden; brosket skadas, det blir ojämnheter i ledytan och benvävnaden förändras. Symtomen är smärta vid rörelser, stelhet i leden och sämre rörlighet. Vid mer utvecklad artros kan smärta uppträda även i vila. Smärtan brukar framför allt kännas i ljumsken och kan stråla ner längs framsida lår ner mot knät, men ibland också utåt höften. Ett vanligt kännetecken på höftartros är svårigheter att sitta med korsade ben. Framskriden artros kan vidare leda till olika grad av haltande gång. Typiska tecken är att det brukar vara svårt att ta ut steget samt att det gör mindre ont vid gång då man lutar sig över den onda sidan när man tar steget över det benet. Detta kan verka konstigt men härigenom blir belastningen mindre över den drabbade höftleden eftersom musklerna över leden inte behöver kopplas på och ytterligare komprimera leden.
Denna smärtundvikande, vaggande gång leder emellertid till att musklerna på utsidan höften försvagas och behöver efter en eventuell protesoperation tränas upp igen.
Vid höftartros görs en klinisk undersökning som vid behov kompletteras med röntgen. Initialt inriktas behandlingen på smärtlindlindring och träning hos sjukgymnast. Smärtlindrande medicin kan också vara till hjälp. Att operera in en höftledsprotes är en vanlig metod vid långt framskriden artros och kan i dag göras långt upp i åldrarna.

Artros, artrit, reumatoid artrit, reumatism – begreppsförklaring

• Artros kan uppstå i kroppens samtliga leder men det är ovanligt att artros debuterar i fler än en led. När så ändå sker är det sannolikt ärftligt betingat. Det finns beräkningar att uppemot 10% av befolkningen har någon form av artros, vanligen debuterande med stigande ålder. Denna websida handlar om just artros.
• Artrit är det samlade medicinska begreppet för den inflammation i leden eller lederna som kan följa av artrosdebuten. Artrit kan också drabba en led efter skada och är då en naturlig del i läkningsprocessen och är övergående.
• Reumatoid artrit – RA (reumatisk artrit eller vanligen kallad ledgångsreumatism) är en inflammatorisk ledsjukdom och den mest kända reumatiska sjukdomen. Den drabbar mellan 0,5 – 1 % av befolkningen. Beteckningen polyartrit som används i detta sammanhang betyder att flera leder är engagerade. Vid RA är det oftast smålederna i tår och fingrar som inflammeras. Vanligen utvecklas besvären symmetriskt lika på vänster och höger sida. Sjukdomen drabbar kvinnor före menopaus oftare än män i motsvarande åldersspann, efter menopausen är dock prevalensen (förekomsten) mer lika bland män och kvinnor. Sjukdomen debuterar vanligast mellan 45-65 år. Besvären är större/starkare under vissa perioder då artriten (inflammationen) under dessa så kallade skov är mer uttalad. Det är mycket viktigt att tidigt få rätt diagnos och adekvat behandling för att förhindra ett förvärrat tillstånd där brosk och leder angrips.
• Reumatism är egentligen ett samlingsnamn för ett hundratal olika sjukdomstillstånd i lederna. En del av dessa kan förklaras av en pågående inflammation. Man beräknar att uppemot 25% av befolkningen har någon form av reumatisk sjukdom. Genom arkeologiska fynd har man kunnat påvisa att sjukdomen förekommit långt tillbaka i mänsklighetens historia. Det är således långt ifrån någon nutida folksjukdom. En reumatisk sjukdom kan yttra sig i form av allt från rätt lindriga besvär till mer handikappande och såväl män, kvinnor, barn och gamla kan drabbas. En indelning av reumatiska sjukdomar brukar göras i a) icke inflammatoriska b) lokala inflammatoriska artriter eller c) systemiska artrossjukdomar.

Kan artros undvikas eller förebyggas?

Kanske genom att:

• Vara regelbundet aktiv under hela livet.
• Undvika många års tungt, ensidigt kroppsarbete.
• Undvika övervikt.
• Undvika elitidrotter där ökad risk för menisk-, korsbands- och broskskada föreligger.