Plattfot och lågt fotvalv hos barn

Olika fottyper

Barns fötter, på samma sätt som vuxnas, klassificeras efter deras fottyp. En fottyp beskriver fotens egenskaper i form och under rörelse. Utöver en neutral fottyp kan barn ha låga fotvalv (plattfot/pes planus) eller höga sådana (pes cavus) SAMT vara av mjuk eller stum typ. Fotens styvhet baseras på fotens förmåga att röra på sig under belastning och rörelse. Det finns ingen enhetlig beskrivning av vad som är en neutral fottyp eller plattfot hos barn men här är vår beskrivning:

• Neutral fot – det finns ett fotvalv, eventuellt lågt, men det går att få in ett finger mellan navikulare* och underlaget i stående samt att hälbenet är i neutral position (lutar varken kraftigt utåt eller inåt).
• Plattfot – avsaknad av fotvalv. Det går inte att få in ett finger mellan navikulare och underlaget i stående.

*Navikulare – det benutskott på Os navikulare åsyftas. Det kan känns som ett hårt ben på insidan mellanfoten/hålfoten. Underkanten på det benutskottet används vid bedömning av fot.

Här är tre vanligt förekommande klassificeringar för avvikande fottyper, vilka ofta är de som vården kontaktas för.

• Lågt fotvalv och mjuk fot (Pes Planus Flexibel)
• Lågt fotvalv och stum fot (Pes Planus Fixed)
• Högt fotvalv och stum fot (Pes Cavus/equinus)

En fot av en mjuk karaktär innebär att foten får ett lägre fotvalv vid belastning men då foten avlastas eller vid en aktiv tåhävning så reser sig fotvalven.

Ett lågt fotvalv med en mjuk fot (typ 1) är den i särklass vanligaste av de avvikande fottyperna och dessa individer lider mycket sällan någon risk för skador eller smärta.

Stumma fötter där fotvalvet inte förändras vid belastning eller avlastning (typ 2 och 3) är ofta mer problematiska och bör undersökas av vårdgivare med kunskap om barnfötter för att utesluta skador samt för rekommendation om eventuella åtgärder.

Mjuka fötter med ett lågt fotvalv (typ 1)

En fot med ett högt fotvalv i avlastat läge, till exempel i sittande eller liggande men som tappar fotvalvets höjd vid belastning klassificeras som en mjuk fot. Vid undersökning av denna fottyp utförs alltid en tåhävning där fotens rörelse utvärderas. Vid en mjuk fot reser sig då fotvalvet (till skillnad från en stum fot). Detta är normalt för barn och skillnaden mot en neutral fottyp är att foten sjunker ner i fotvalvet mer vid belastning. Det finns ingen vedertagen gräns för vad som avgör om foten är av neutral fottyp eller lågt fotvalv för barn utan bygger på en samlad bedömning.

Mjuka fötter och låga fotvalv är vanligt förekommande och innebär sällan någon risk för skador eller framtida besvär. Denna fottyp är ofta ansedd som ett tecken på en stark och stabil fot. Det är dock viktigt att även se över barnets rörelsemönster, tågång är ett vanligt tecken på korta hälsenor som kan vara en orsak till smärta.

Den mjuka foten kan även uppstå som en följd av överrörlighet (ökad ledlaxitet) som vid Downs syndrom, Marfans syndrom eller Ehler-Danlos syndrom. Vid dessa sjukdomar är inte enbart fötter påverkade. En stramhet i vadmuskulaturen är i dessa fall vanligt förekommande.

Skador på underbensmuskeln tibialis posterior är ovanligt för barn med mjuka fötter med ett lågt fotvalv. Det kan dock förekomma i tidiga 20-årsåldern. Dessa unga, ofta idrottsaktiva, med mjuka fötter kan drabbas och klagar då på smärta på fotens insida under den inre fotledsknölen och mot fotvalvet. Dessa skador uppstår ofta för individer som utövar idrott som innebär snabba riktningsförändringar och hopp. Denna belastning leder till en ökad ansträngning i muskulaturen som kontrollerar den mjuka foten som då kan bli skadad.

Stumma fötter med lågt fotvalv (typ 2)

Då fotvalvshöjd inte ändras vid avlastning och behåller en plan struktur vid en tåhävning så indikerar det en stum fottyp. Vid undersökning av dessa fötter är rörligheten i mellanfoten begränsad.

Orsaken kan då vara en sammanväxt av mellanfotsbenen. Denna sammanväxt kan verifieras vid röntgenundersökning. Ytterligare kan spasticitet (ofrivillig kontraktion) av underbensmuskulatur eller skada på tibialis posterior förekomma.

Om ett barn misstänks ha denna fottyp skall det bedömas hos vårdgivare.

Stumma fötter med högt fotvalv (typ 3)

Vissa barn kan ha höga fotvalv. I många fall är detta ärftligt och beror på att föräldrarna har höga fotvalv. Höga fotvalv kan också uppstå som följd av neurologisk sjukdom. Detta upptäcks då ofta tidigt på t.ex. BVC. Höga fotvalv är mer ofta orsak till smärta i fötter än låga fotvalv.

Vid denna fottyp är fotvalvet konstant onormalt högt oberoende av belastning. Fottypen delas upp i två olika underkategorier. Vid den första är hälbenet inåtroterat vid belastning och vid den andra är hälbenet istället i en neutral position vid belastning men foten placeras i en nedåtvinklad position vid avlastning. Vadmuskulaturen ofta underutvecklad och tårna på den påverkade foten kan vara böjda i båda typerna.

Som nämnts ovan kan en stum fottyp med högt fotvalv kan uppstå som en följd av neurologisk sjukdom eller efter ett trauma mot foten. Denna fottyp kan dock även förekomma utan någon allvarlig orsak. Undersökning av bakomliggande orsaker är därför viktigt.

Förekomst av olika fottyper

De flesta nyfödda barn saknar helt ett fotvalv. Under de första åren utvecklas fotvalvet som mest. Bland barn i åldrarna 3-4 år har 44-70% ett lågt fotvalv. Vid 10 år har detta antal reducerats till 9-15%.

Den största andelen av barnfötter är av en mjuk fottyp. Bland 6 åringar har 44% ett lågt fotvalv och en mjuk fottyp men endast mindre än 1% har ett lågt fotvalv som är av en stum fottyp.

Förekomsten av höga fotvalv och stumma fötter varierar kraftigt och det finns inga direkta efterforskningar på barnfötter. Däremot så har en förekomst mellan 2-29% rapporterats för vuxna.

Låga fotvalv är vanligare bland pojkar än flickor. Överviktiga barn har i större utsträckning låga fotvalv. Viss koppling till etnicitet kan också förekomma.