Löpanalys

Löpanalys

Vid löpanalys studeras löparens biomekanik vilket är de synkroniserade rörelserna av alla de komponenter som ingår i rörelsekedjan (tår, fot, vrist, underben, knä, höft och vidare upp i kroppen) under löpsteget. Foten kan ses som länken mellan det föränderliga underlaget och resten av denna rörelsekedja. Kraften från underlaget hanteras genom leder och vävnader och den maximala kraften från underlaget kommer som mest upp i ca 2-3 gånger kroppsvikten vid löpning. Den totala belastningen från underlaget under en hel sekund av fotsteget ligger dock på mellan 60-100 gånger kroppsvikten och den sammanlagda belastningen under en hel löprunda blir därför väldigt stor. Även små förändringar av löpsteget innebär därav en stor total belastningsförändring sett över en hel löprunda. Beroende vilket löpsteg vi har är belastningen olika fördelad över de olika lederna och vävnaderna. Springer man exempelvis med långa steg så ökar den maximala kraften från underlaget jämfört med att springa med kortare steg, dvs. högre stegfrekvens. Springer vi med hälisättning är belastningen mindre genom tåbenen och vadmuskeln jämfört med vid framfotslöpning och springer vi med korsande steg (som på lina) så är belastningen ökad på smalbenens insida jämfört med vid ett normalbrett löpsteg etc. Små förändringar av biomekaniken kan därför vara skillnaden mellan skada och inte skada i en specifik led eller vävnad. Löpanalys kan göras för att finna ofördelaktig löpteknik vilken man sedan kan förändra för att antingen minska risken att drabbas av överbelastningsskada eller för att minska risken att drabbas igen om man tidigare haft en löprelaterad skada.

Här kan du göra löpanalys

Löparskador

Under en 20 km löprunda tar vi ca 24 000 steg och i varje sekund under själva fotbelastningen har vi ca 60-100 gånger kroppsvikten så det är inte konstigt att det är vanligt att utveckla en skada i fot eller ben. 27-70 % av löpare lider av en överbelastningsskada under varje givet år och de vanligaste skadorna drabbar knät (50 %), underbenet (27 %) och fot och vrist 25 %). De vanligaste löparskadorna är främre knäsmärta (patellofemoral smärta – pfs), löparknä (iliotibialbandssyndrom), stressfraktur i tibia, benhinneinflammation (medial tibia stress syndrom), hälseneinflammation och hälsporre (plantar fasciit).

Det är också vanligt att återfå en tidigare skada. Risken att drabbas igen vid främre knäsmärta varierar mellan 20-80 % och vid stressfraktur i tibia (underbenet) är risken för återskada 6 gånger så stor jämfört med att drabbas av det en första gång.

Orsaken till löparskada är multifaktoriell och beror på en kombination av träningsdosering, biomekanik, anatomi, fysiologi, vävnadskvalitet och icke organiska faktorer. Vid en löpanalys fokuserar man just på de anatomiska och biomekaniska faktorerna till löparens rörelsemönster.

Löpanalysmetod

Vid löpanalysen studeras vanligtvis fotisättning, fotposition, knäposition, vinkeln mellan höft och lår, förmågan att hålla höften horisontell, bålens position, armföring, steglängd, stegfrekvens och studshöjd (hur mycket löparen studsar upp och ner mellan stegen) under löpning. Löparen filmas från olika vinklar och dessa analyseras sedan i slow motion vilket är avgörande för att kunna se eventuella avvikelser. Löpanalys görs oftast med löparen springandes på ett löpband då det är tekniskt svårt att utföra analysen live i löparspåret. Studier visar att det är ganska överrenstämmande att göra analysen i spåret eller på bandet och de skillnader man känner till är att vid löpning på löpband springer man med något kortare steg och man tenderar att landa med något plattare/flackare fot (mindre uppåtböjd).

Vissa löpanalyslab har mycket avancerad utrustning med 3d filmning och datorberäkning av ledvinklar samt löpband som även registrerar belastningen från underlaget. Dessa lab används vid forskning på bland annat löpare. Löpanalys genom 2d filmning av en löpare som springer på ett vanligt löpband och med en vårdgivare som är van att analysera rörelser räcker för att genomföra en bra löpanalys samt löpteknikträning. Löpanalys utan filmning och analys i slow motion har troligen för stora felkällor.

Klassificering av löpstilar

Varje löpare har sitt unika löpsteg vilket på olika punkter kan avvika från det som anses normalt. Dessa avvikelser kan vara sammanlänkade och sorteras ihop i mer grovt beskrivna grupper och några vanliga sådana är “Kollapsen”, “Långstegaren”, “Rumpglömmaren” och “Vinkar’n”.

---

Kollapsen (The Collapser)

På bilden syns ingen medial kollaps i knä eller fot, vilket också kännetecknar “Kollapsen”

Karaktäristika: Sänker motstående höft och får ett inåtvinklat och inåtroterat lår i förhållande till höften. Vanligtvis finns även ökad kobenthet och ibland en överdriven fotpronation. “Ser ut att kollapsa i höft, knä och fot”.

Konsekvenser: Ökad stress på följande vävnader; patellofemorala leden, iliotibialbandet, lårbenet och stora vadbenet, trockanterbursan, piriformismuskeln, lårbenshalsen, mediala kollateralligamentet i knät, femuroacetabular impingement, plantar fascia och fotvävnader på insidan av foten, insidan av knät, glutealmuskulatur.

Ökad risk för följande skador: Främre knäsmärta (PFS), löparknä (iliotibialbandssyndrome), hälsporre (plantar fasciit), stressfraktur i tibia, hälseneinflammation (akillestendinopati) och hopparknä (patellarsenetendinopati).

Möjliga orsaker: För långt löpsteg vilket leder till en för sen aktivering av glutealmuskulaturen, dålig uthållighet i glutealmuskulaturen och kanske plattfothet eller oförmåga att stabilisera foten.

---

Långstegaren (The Overstrider)

Karaktäristiska: Tar lite för långa kliv och sätter ner foten för långt framför kroppen, för stor vinkel mellan underben och underlag (underbenet lutar bakåt). Studsar upp och ner. Ökad inåtvinkel av låret i förhållande till höften och kan tappa ner motstående höft. “Hörs och syns på långt håll då de dunsar fram och studsar upp och ner”.

Konsekvenser: Ökad vertikal maximal kompressionsbelastning vid stegisättningen. Ökad knäflexion under belastning med ökad total belastning på knäleden som konsekvens. Ökad stress på följande vävnader; patellofemorala leden, knäskålssenan, lårbenet och stora vadbenet, bakre lårmuskeln (hamstrings) och plantar fascian.

Ökad risk för följande skador: Främre knäsmärta (pfs), löparknä (ilitibialbandssyndrom), hälsporre (plantar fasciit), stressfraktur på stora vadbenet (tibia), hälseneinflammation (akillestendinopati) och hopparknä (patellarsenetendinopati).

Möjliga orsaker: Fel löpteknik.

---

Rumpglömmaren (The Amnesiac)

Karaktäristika: Springer väldigt upprätt eller ibland lätt tillbakalutade med överkroppen. Belastar inte skinkorna men knäna desto mer. “Springer som om de glömt att de har en rumpa”.

Konsekvenser: Ökad stress på följande vävnader; Främre och bakre lårmuskeln (quadriceps och hamstrings), piriformismuskeln, knäskålssenan, patellofemurala leden.

Ökad risk för följande skador: Främre knäsmärta (pfs), hopparknä (patellarsenetendinopati)

Möjliga orsaker: Nedsatt förmåga till bål- och gluteal aktivering, nedsatt uthållighet i bål och glutealmuskulatur och undvikande av smärta från en höftskada.

---

Vinkar’n (The Weaver)

Karaktäristika: Överkorsar stegen vid löpning, roterande armföring och kan ha ökad hjulbenthet.

Konsekvenser: Ökad lateral kraft från underlaget. Ökad rotationsbelastning på stora vadbenet (tibia). Ökad stress på följande vävnader; inre ledytan/delen av knäleden, iliotibialbandet, plantarfascian, muskeln tibialis posterior, lårbenet och stora vadbenet (tibia), 4e och 5e tåbenet.

Ökad risk för följande skador: Stressfraktur på stora vadbenet (tibia), löparknä (iliotibialbandssyndrom), inre knäsmärta och stressfraktur av 4e och 5e tåbenen.

Möjliga orsaker: Nedsatt bålkontroll, nedsatt gluteal kontroll,

---

Behandling vid löparskador

Det finns två behandlingsparadigm där det ena fokuserar på att behandla själva vävnadsskadan. Vi hälseneinflammation skulle behandlingen då kunna vara stötvågsbehandling samt tåhävningar. Det andra behandlingsparadigmet fokuserar på felaktig biomekanik snarare än på själva vävnadsskadan. Vid löparskador liksom vid många andra muskuloskeletala skador behövs båda koncepten för att få ett både snabbt och hållbart resultat.

Förändring av biomekaniken – löpteknik – löptekniksträning

Man tillskriver en avvikande löpteknik faktorer som anatomiska/strukturella förutsättningar, nedsatt muskelstyrka, nedsatt muskeluthållighet och felaktig muskelaktivering och man har trott att just en ökad styrka i framför allt glutealer kan förändra en löpteknik. Man har dock sett att en genomförd träningsperiod med ökad styrka i dessa muskler inte gett förändring av löptekniken. Däremot visar sig träning av löpteknik ger en kvarstående förändring av löptekniken med positiv påverkan på de krafter som löparen belastas med. För att en förbättrad löpteknik skall kunna kvarstå övertid behövs löpteknikträning med direktfeedback och denna feedback kan bestå i muntlig feedback, visuell feedback samt feedback från utrustning. Feedback från utrustning kan vara sådan som mäter exempelvis löpstegsfrekvens eller maximal kraft från underlaget och visuell feedback kan ske genom att löparen filmas och filmen direktprojiceras på tv framför löparen. Muntlig feedback kan ges från löpanalytikern eller från utrustning. Löpteknikträningen bör också ske med successivt nedtrappad feedback för att löparen skall klara att bibehålla förändringarna utan hjälp resten av löparkarriären.

Löpanalys med löptekniksträning med direkt feedback verkar därmed kunna förändra belastningsmönstret och därmed minska risken för återskador och möjligen minska risken för utvecklande av löparskada. Löpning på plant underlag innebär en monoton och tung belastning för många vävnader och även små förändringar av löptekniken ger en stor skillnad i den totala belastningen över olika vävnader. Muskelaktivering och muskeluthållighet har visat på samband med löparrelaterade skador och rekommendationen är att träna både höftstyrka, muskeluthållighet och löptekniksträning med muntlig feedback.

Referenser

• Biomechanics and Analysis of Running Gait. Sheila A et al. Phys Med Rehabil Clin N Am. 16 (2005) 603–621
• In-field gait retraining and mobile monitoring to address running biomechanics associated with tibial stress fracture. R.W.Willy et al. Scand J Med Sci Sports 2015 doi: 10.1111/sms.12413
• Gait retraining to reduce lower extremity loading in runners. Harrison Philip Crowell et al. Clinical Biomechanics 26 (2011) 78–83
• Influence of Stride Frequency and Length on Running Mechanics, A Systematic Review. Amy G. Schubert et al. Sports Health: A Multidisciplinary Approach, 05/2014, Volume 6, Issue 3
• Real‐time visual feedback for gait retraining: toward application in knee osteoarthritis. Josien C. van den Noort et al. Medical & Biological Engineering & Computing, 03/2015, Volume 53, Issue 3
• Mirror gait retraining for the treatment of patellofemoral pain in female runners. R.W.Willy et al. Clinical Biomechanics 27 (2012) 1045–1051.