Stukad fot – fotledsstukning

Vid en fotledsstukning har foten ofta vrickats till eller trampat snett med olika kraft, vilket sträcker ut och ibland rupturerar vissa av fotens stabiliserande ledband. Detta är en väldigt vanlig idrottsskada, och den vanligaste skadan som sker i foten.

Varför får man en fotledsstukning?

Man brukar skilja på inre och yttre riskfaktorer. Alla kan trampa snett och stuka sin fot men de som har nedsatt rörlighet vid böjning (dorslaflexion) och nedsatt styrka och uthållighet i sin fotled, tros löpa större risk att skada sig. De som tidigare stukat foten löper betydligt större risk att stuka den igen, framför allt om ingen stabiliseringsträning genomförts.

Sysslar du med någon form av motionsaktivitet eller idrott är risken också ökad.

Yttre faktorer som underlaget man går och springer på och de skor man använder kan spela roll och öka risken. Ojämnt, kuperat underlag och skor som inte är tillräckligt stabila för foten påverkar förmågan att stabilisera fotleden och ökar risken för fotledsstukning. Likaså kan den typ av idrott man ägnar sig åt öka risken. Volleyboll, basket och “väggklättring” är t ex två aktiviteter man sett som har en hög andel fotledsstukningar.

Anatomi och biomekanik
Fotleden bildas av underbenets två ben, tibia och fibula, samt fotens första ben som heter talus. Det finns kraftiga ligament på in- och utsidan av fotleden. Dessa utgår från fotknölarna, de så kallade malleolerna (fotknölarna) och fäster på talus (fotens första ben) och calcaneus (hälbenet som ligger under talus).

På insidan finns det kraftigaste ledbandet som heter ligamentum deltoideum. På utsidan finns tre ligament; fta, ftp och det talofibulära. Det inre ligamentet är mycket starkt och man stukas sällan. Ligamenten har till uppgift att stabilisera fotleden. De är så kallade passiva stabilisatorer. Vår balansförmåga beror, förutom på innerörats balansorgan även på de receptorer som finns i en leds, ligament och muskelsenor.

Aktiva stabilisatorer
Underbenets muskler övergår till senor som fäster på foten. Baktill, framtill samt på in- och utsida av underben och fot. Dessa är de så kallade aktiva stabilisatorerna och dessa bidrar till att vi kan röra och stabilisera fot och fotled.

Skadade vävnader efter fotledsstukning

Vissa vävnader löper större risk att skadas vid en fotledsstukning. De yttre ligamenten; FTA- och TF-ligamenten skadas nästa alltid men även pereonues muskelsenor kan skadas av den plötsliga sträckningen. Ligament som översträcks kan också gå delvis eller helt av. Vanligare är att det förblir översträckta och detta orsakar en efterföljande och kvarstående instabilitet i fotleden.
Beroende på ålder och kraften i våldet mot fotleden kan man bryta ett eller båda underbenen.

Prognos

Den initiala fasen med smärta och tydligt begränsad funktion läker ut relativt fort. Efter mellan två till sex veckor är 90% åter till arbete efter fotledsstukning. För de flesta är stukningen av lindrigare art och kräver inte sjukhusvård eller operation. De flesta återhämtar sig fullt, men så många som 40 procent utvecklar viss instabilitet i ankeln, vilken kan innebära upprepade stukningar, instabilitetskänsla, undvikande av idrott och olika aktivitetsformer eller smärta och svullnad även efter 6 månader. Det är svårt att screena ut vilka av dem som stukat foten en gång löper ökad risk att stuka den igen. Vid en 7-årsuppföljning såg man inget samband mellan hur allvarlig den första skadan var och vilka kvarstående besvär man hade.

Prognosen vad gäller återstukning är dålig, då det finns en hög risk att åter stuka foten inom första året. Träning med neuromuskulär rehab och användning av fotledsskydd kan minska risken för återstukning.

Konsekvenser av fotledsstukning och återstukning

Besvär till följd av upprepad stukning är ökad kroppsvikt, ökad ohälsa, ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och för tidig död. 20-50 procent av återstukningarna leder till kronisk smärta, instabilitet och eventuell artros.

Idrottare som stukar foten har ökad risk att drabbas av andra senskador som hopparknä (patellarsenetendisnos) och hälsenebesvär (akillestendinopati). Detta på grund av det belastningsuppehåll dessa vävnader får under skadeperioden samt på grund av den nedsatta dorsalflexionsförmågan i foten som ofta följer på en fotledsstukning.

Hur kan fotledsstukningar undvikas?

Yttre hjälpmedel som fotledsskydd och tejpning reducerar alla risken för stukning till någon grad. I studier har man sett att för dem med tidigare stukning reduceras risken för ny stukning med upp till 70 %. Hos fotboll och basketspelare har man sett att man med semistabila fotledsskydd minskar antalet stukningar oavsett om tidigare stukning skett eller inte.

• Det bästa sättet att förebygga ytterligare stukningar, vilket är mycket vanligt, efter en första fotledsstukning är att använda fotledsskydd och det näst bästa är att träna stabilitet, balans och koordination för fotleden. Tejpa foten för att öka stabiliteten minskar också risken för återfall men tejpklistret kan irritera huden och tejpens stabiliserande förmåga försämras under aktivitet samt att den i längden kostar tre gånger så mycket som ett fotledsskydd.
• Om man håller på med en idrott där det föreligger en särskilt stor risk för fotledsstukning, som för volleyboll, basket, fotboll och amerikansk fotboll kan man använda fotledsskydd förebyggande.
• Förebyggande träning för att förbättra muskelstyrka och neuromuskulär funktion i fot och underben kan öka styrka och stabiliserande förmåga. Huruvida detta minskar risken att stuka foten är dock inte klarlagt.  Att träna detta regelbundet för dem som skall utföra aktiviteter med ökad skaderisk rekommenderas dock. Bieffekterna av träning är dessutom fantastiska!